Att leva medvetet är att inte låta gamla mönster och rädslor styra sitt liv och att fatta beslut med kärlek. Så lätt att säga, så svårt att göra. Att vara människa är att ha ett ego som är programmerat att se faror och vilja ”skydda oss”. Det skapar rädsla som håller oss tillbaka från att leva det medvetna liv vi egentligen vill.

Rädslor går att smälta och det blir lättare om vi förstår varifrån de kommer. Psykologi är därför till stor hjälp att förklara varför vi beter oss som de gör, och jag använder en del av detta på mina kurser.

I riktning Väster på Medicinhjulet tittar vi på de familjestrukturer vi är födda in i och reflekterar över vårt eget överfungerande, och det kan vara väldigt utmanande.

Vad är överfungerande?

Vi pratar om högpresterande, ”prestationsprinsessor och -prinsar” som går i väggen. Vi pratar om medberoende och fenomenet vuxna barn. I grunden till alla dessa symtom finns ett fenomen som benämns Överfungerande. Uttrycket kommer från psykologen Harrieth Goldhor Lerner som var långt före sin tid när hon på 80-talet skrev Kvinnors Vrede, Kvinnors nära relationer m.fl.

Överfungerande är ett ryggmärgsbeteende, en överlevnadsfunktion som utvecklas tidigt i livet. Det är också ett mönster vi kan ärva från våra föräldrar. Eftersom det är något vi föds in i, ett beteende som utvecklas innan vi har ett språk så har vi i stort sätt inga möjligheter att upptäcka eller förändra det på egen hand.

Hur vet vi att vi överfungerar?

En överfungerare:

• vet vad som är bäst inte bara för sig själva utan också för andra
• griper snabbt in för att ge råd, ställa till rätta, hjälpa till och ta över i en stressfylld situation
• har svårt att hålla sig utanför och låta andra brottas med sina egna problem
• undviker oro för egna personliga mål och problem genom att rikta uppmärksamheten mot andra
• har svårt att visa sin egen sårbara, underfungerande sida, i synnerhet för människor som de tror har problem
• kan uppfattas som människor som ”alltid är pålitliga” och ”behärskade”

Känner du igen dig? Av allt jag brottats med hos mig själv under hela mitt vuxna liv är detta det mönster som jag haft svårast att släppa taget om. Det sitter så djupt att jag ramlar tillbaka till det så fort jag tillfälligt tappar balansen.

Överfungerande är paradoxalt nog ett beteende som vi ofta betraktar som vår bästa egenskap eftersom det får oss att känna oss starka, kloka och behövda. Men det är också ett fullständigt livsfarligt mönster som skapar svårigheter i nära relationer och ofta leder till sjukdom. Och det svåra är att eftersom mönstret är vår överlevnadsreflex så är det så otroligt svårt att förändra. Vår reptilhjärna tror bokstavligen att vi kommer att dö om vi förlorar kontrollen!

Ett överfungerande beteende betyder inte att vi behöver vara uppvuxna i misär. Överfungerande förekommer i vanliga familjer där föräldrarna gjort sitt bästa men omständigheterna har varit såna att andra barn i familjen kanske varit sjuka, föräldrarna har haft en trasslig relation med varann eller kämpat med dålig ekonomi så att de äldre barnen i familjen – för överfungerare är ofta storasyskon – snabbt upptäcker att det beteende som lönar sig bäst är att vara hjälpsam, ha koll på övriga i familjen och hur de mår och sätta sina egna behov åt sidan.

Det är också det beteende som ger bästa bekräftelsen såväl i skolan som övriga världen. En överfungerare är den mest effektiva anställda en arbetsgivare kan ha. Så ingen skuld på föräldrarna eller andra enskilda – detta är ett överlevnadsbeteende, ett familjemönster och en samhällsstruktur som alla är en del av.

Vi som överfungerar utvecklar dessutom en stark vilja att inte förändras. Fördelarna, eller ”sjukdomsvinsterna” är många och har stark dragningskraft eftersom vi:

• Är högst upp på känslomässiga gungbrädan, andra ser oss som starka, kloka
• Slipper våra egna problem när vi kan fokusera på andras
• Känner oss kraftfulla (fast egentligen är vi egenrättfärdiga) när vi analyserar andra och har ”rätt”
• Egot kickar på att vi är de utvalda, att vi får förtroenden av andra som behöver hjälp
• Ser inte vår egen del i relationer, tror på fullaste allvar att andra inte klarar sig utan vår hjälp
• Vi vet inte hur vi ska göra för att bryta våra egna mönster

Eftersom överfungerande människor i andras ögon verkar stabila och må bra blir våra behov och problem ofta förbisedda, i synnerhet av oss själva. Risken är att det måste till en allvarlig sjukdom för att vi ska börja ta det lugnare och tvingas uppmärksamma våra egna behov. När en väl kollapsar under pressen av sitt eget överfungerande så kan det ske med dunder och brak och med en lång rehabilitering. Det hände mig själv och de allra flesta jag möter i utbildningar och enskilda sessioner har dessa erfarenheter.

Symtomen för mig har varit perioder av utmattning där jag förnekat symtomen under så lång tid att jag till slut blev sjukskriven under flera månader. Ytterligare ett exempel på mitt överfungerande beteende är att jag under en av dessa sjukskrivningsperioder friskskrev mig för att kunna åka till Peru. Jag  genomförde en vandring på 4000 meters höjd med utmattning i kroppen. Att driva sig själv hårt och förneka verkligheten när det gäller hur vi själva egentligen mår är typiskt överfungerare.

Trots att jag varit medveten om överfungerande och mitt eget mönster sen julen 1994 då jag fick boken Kvinnors Vrede i julklapp så har jag återfallit flera gånger när jag inte varit i balans. Det absolut svåraste en överfungerare kan göra är att be om hjälp. Det går mot vår överlevnadsinstinkt att visa oss sårbara.

Överfungerandes plan B är att dra sig undan hellre än att erkänna att vi inte klarar detta eller inte vet hur vi ska göra. Vi tar på oss arroganskoftan och tycker att det ”där med att gå på samtal eller sitta i grupper och beklaga sig är minsann inte vad jag behöver, jag har mina egna sätt och de fungerar.” Fast det egentligen handlar om att vi inte vill visa oss sårbara och absolut inte inför andra människor. Möjligen, när vi till slut blir tvungna, kan vi visa oss inför en professionell men absolut inte inför någon annan.

Många som kommer till mig är professionella hjälpare, chefer eller egenföretagare och jag möter de som vill men inte vågar gå utbildningar eller delta i grupper eftersom de är rädda att de ska springa på en anställd eller sina egna kunder. Rädslan att uppfattas som ”svag” är ofta större än önskan att bli hel. Vi bortförklarar det med att vi inte har tid eller råd och tror ibland på fullaste allvar att vi är osårbara. Det yttrar sig till slut i allvarlig sjukdom när immunförsvaret inte längre orkar eftersom en överfungerare tänker att återhämtning behöver andra men inte jag.

Det visar sig i antalet sjukskrivningar för utmattning – vet du att just nu är motsvarande hela Katrineholms kommun sjukskrivna för stress i Sverige? (Källa: Underbara Claras bok ”Hjälp jag är utmattad” )

Det visar sig i skilsmässostatistiken där överfungerare är de som tar initiativ till skilsmässan eftersom de tänker bättre förekomma än förekommas. Jag lever hellre ensam än ser mig själv i spegeln, är vad överfungeraren känner…

Det visar sig i självmordsstatistiken där ett allvarligt exempel är antalet kvinnliga läkare som tar sitt eget liv. Det rör sig inte om många individer men sett till yrkesgruppen sticker självmordstalen ut. Det är de allvarligaste konsekvenserna av att överfungera, att hellre ta sitt liv än att visa sig sårbar.

Hur bryter vi ett överfungerande mönster?

Detta är ett otroligt komplext beteendemönster som tar sig olika uttryck beroende på person och situation. Om jag påstått att jag haft alla svar hade jag fortfarande varit aktivt överfungerande! Men jag delar gärna med mig av vad som fungerat för mig.

1. Bli medveten. Att våga erkänna att jag har detta mönster och att det inte varit till hjälp, hur jobbigt det än är för oss överfungerare att medge att vi inte alltid har rätt!

2. För mig har det varit till hjälp att inte – med den överfungerandes arrogans –  tänka att detta är nåt jag ska lösa, släppa taget om och sen är det borta för alltid. Gissa hur många gånger jag försökt… Nu tänker jag i stället att det inte är något jag velat vara men just nu är det en del av den jag är och göra vad jag kan för att acceptera det.

3. För mig är det till hjälp att tänka att det är som att vara nykter alkoholist, eller nykter överfungerare. Det var inget jag valde, men det blev en del av min verklighet som jag nu behöver ta ansvar för. Att vara vaksam när jag blir trött, stressad eller ur balans så jag inte får ett ”återfall”.

4. Precis som 12-stegsprogrammet där alkoholister hjälper varandra att förbli nyktra så kan överfungerare hjälpa varann. Att prata med andra som kommit till samma insikter om att överfungerande beteende inte hjälper oss är till hjälp.

5. I möte med andra: våga vara sårbar! Vi överfungerare kan vara pinsamt jobbiga – så länge vi är omedvetna om vårt överfungerande skryter vi gärna och berättar om allt bra vi uträttat eftersom vi absolut inte vill att någon ska se våra ”svagheter”. I stället: våga sänka garden och lyfta frågor vi inte har koll på, situationer där vi känt oss otillräckliga. Andra vill gärna hjälpa oss om vi tillåter dem att göra det!

6. Det var till stor hjälp att se och förstå att mönstret beror på att jag haft omedvetna tankar om mig själv som inte varit sanna men som suttit så djupt så de blivit mina ”livsregler” som jag styrt mitt liv och mitt beteende ifrån. Tankevurpor som blivit livsregler: Att jag bara har ett värde om jag presterar, att andra inte tycker om mig om jag inte har något att ge. Jag har konstaterat att det varit tankar om mig själv som styrt mitt beteende, men att de inte är sanning!  Och jag har insett att mina tankar om mig själv är det bara jag själv som kan förändra. Den kanske avgörande insikten är att inte skylla på något annat utan inse just detta, att det är jag som har makten att förändra allt genom att jag förändrar hur jag tänker om mig själv.

7. Det svåraste men viktigaste: våga be om hjälp! Ensam är inte stark i just det här, tvärtom är det ensamheten som skapar problem.

På utbildningen Medicinhjulet ägnar vi första kurshelgen åt att titta på vår personliga historia men fortsätter kurshelgen i riktning Väster genom att titta tillbaka på våra familjemönster och här utforskar vi  vårt eget överfungerande. Vill du läsa mer om överfungerande (och underfungerande) så rekommenderar jag varmt Harriet Goldhor Lerners böcker.

Hur vi kan använda ceremonier och healing för att bryta destruktiva beteendemönster ska jag skriva mer om i ett kommande inlägg!

Önskar dig en riktigt skön helg!